lizettesofia

Visst, det kanske inte riktigt är en fängslande första sida i David Pelzer första bok "pojken som kallades Det". När man kommit till kapitlet där han börjar se tillbaka på sin barndom och vart allt kunde ha börjat så var jag fast! Efter första sidan kunde jag inte sluta läsa. Tänk er att som fyraåring bestämma sig för någonting som att överleva sin egen mammas våld och hat.

När boken först beskriver familjen innan allt började så var de som vilken familj som helst under den tiden. De hade ständigt middagsbjudningar och en fru och make som älskade varandra villkorslöst. De hade fyra barn som de älskade mer än någonting annat på jorden. (...) Men en dag förändrades allt.

När David Pelzer var 4 år blev han misshandlad, han blev hotad, förnedrad och berövad på hans barndom. Hans mamma och pappa började dricka och de blev alkolister, i boken beskrivs bara pappan som en, men jag anser allt att mamman inte var bättre hon.

Tänk att vara fyra år och bestämma sig för att överleva.. jag vet att jag har skrivit det förut, men jag förstår det bara inte. Vilken otrolig vilja och styrka man måste ha för det! När man var fyra år så var man ungefär på utforskarstadiet. Man lekte med kompisar och gick på barnkalas, lekte med dockor och barbie. Jag menar, man ska vara ett barn. Det fick inte David vara speciellt länge.

Dag in och dag ut fick han slita i Huset för att göra sina sysslor och skulle de inte vara gjorde inom en speciell tid, ja då fick han stryk. Det är en mer verklig askungen-saga. Fast.. ändå inte.
 David som en gång bott i ett hus med en lycklig familj fick helt plötsligt allt emot sig. Han fick inte behålla sin identitet, han var tillslut inte ens en människa, inte en medlem i familjen. Han var först bara Pojken, men sedan fick han bara kallas för Det. Han tillhörde inte längre familjen och fick bo i den kalla källaren på en tältsäng.

Varje dag utsattes David för misshandel. Han blev hotad och ständigt kontrollerad av sin sjuka mamma. Det var ingen som gjorde någonting för honom. Efter ett tag så var inte davids mamma inte längre en sådan. Hon fick namnet: Henne!

När David började i skolan blev han total ignorerad... eller tja, dvs när han inte blev mobbad eller nedslagen av de större eleverna. Amerikanska skolor verkar vara så.. okänsliga och odiskreta. Om någon lärare fick reda på vad som hänt blev det bara värre. Skolan ringde hem och när David kom hem åkte han på ännu mera styrk.

Det tog till och med att David var elva år som skolans skolsyster började ana misstanke om misshandel i hemmet. Ibland var David stark nog att berätta vad som hänt hemma, ibland inte. Men det fick han nästan alltid igen för. Varje dag som han gick till skolan så fick han färdiga repliker om någon skulle mot all förmodan fråga vad som hänt honom. Han drog dom varje gång.

Det fanns de gånger som David höll på att dö, men han gav inte upp! Dels för att plåga Henne, dels för att han inte ville dö! Davids pappa, som en gång varit hans egna superhjälte, fanns aldrig där för att hjälpa honom när han som mest behövde honom! Det var hans pappa som varit en stor del av Davids hopp och nu fanns det helt enkelt inte där för honom längre.

Hon fortsatte att plåga David. Ibland gick det 10 dagar innan han fick någonting att äta! För att överleva började han sno bröd och godis i en affär nära skolan. När han blev upptäckt så fick han stoppa fingrarna i halsen när han kommit hem för att Hon skulle kunna kontrollera att han inte ätit någonting!


När David var 12 år blev han äntligen fri ifrån Henne och familjen. Men den friheten varade inte speciellt länge! I fosterhem fick han kämpa för att inte komma henne nära igen. Hon gjorde vad hon kunde för att göra livet surt för honom.
Även i vuxen ålder gör hon livet surt för honom. När jag läser tredje boken och hon säger vissa saker, som verkligen känns ända in i själen. Jag hade helt och totalt öppenriktat gett henne en stor jävla örfil föjlt av en snyting. Jag blir riktigt upprörd. Men samtidigt så förstår jag David. Han vill inte vara som Henne! Han har styrkan att förtränga Hennes ord och göra dom helt meningslösa. På det sättet så förstår han också att han gör Henne svagare.

Jag tycker att det är hemskt att så många barn idag får uppleva dessa hemskheter. Vad har de gjort för att förtjäna detta helvete? Du kanske anser att jag har berättat så mycket nu om detta så att ni inte längre behöver läsa böckerna. Men jag säger bara en sak: läs! Jag har egentligen inte berättat någonting mer än om det som står på baksidan av boken. Dock lite mer detaljerat. Men jag säger dig: det är en gripande bok och den är hemsk som ****. Men jag tror att det är nyttigt för oss alla att få upp ögonen för sånt här.
 
Senast idag stod det i BT att antalet misshandlade har ökat.
Jag citerar: "Mest har det ökat inom åldersgruppen 0-6, där har anmälningarna ökat med 18 procent jämfört med första halvåret 2008".
Förstår ni hur allvarligt detta är? Under såpass kort tid så har antalet anmälningar ökat väldigt mycket. Det värsta är att vi runt omkring.. vad kan vi göra för att undvika att det ökas ännu mer? Svaret är det att jag vet faktiskt inte och det är det som är så frustrerande. Att läsa allt detta men veta att jag inte kan göra någonting åt det som sker.
Bara nu under årets sex första månader så har nästan 673 000 brott anmälts enligt preliminär statistik från Brottsförebyggande rådet.
Men det är inte bara mindre barn som råkar illa ut: "För ungdomar i åldersgruppen 15-17 år har anmälningar om misshandel ökat med 12 procent".

Detta är bara Sverige det handlar om, men tänk där ute i världen. Sverige är bara en liten del av det stora universum som vi lever i. Många fler råkar illa ut.
För att återgå lite till "Pojken som kallades Det" så överfördes misshandeln till Davids bror Richard B. Pelzer. Han har också skrivit en berättelse om hur han upplevde hur David blev behandlad men också självklart hur han fick ta styrk efter broderns befrielse. Hans bok heter: En brors berättelse. Så snart jag läst ut den tredje boken i triologin så ska jag sätta mig ner och läsa den också. Det tycker jag också att du ska göra!

/ LizetteSofia